Mitt i November månad

På en vanlig tråkig söndagsnatt

Då man beräknat snö

som lyser upp det grå

Men den kommer inte

till oss

Fast mitt ute i skogen,

I lilla Påryd,

Där finns snö,

lite snö över tomt 

och den gråa fasaden. 

Jag brukade följa med morfar till hans fabrik. Sahlins maskiner hette det. Där gillade jag att kolla i akvariet med fiskar dem var väldigt fascinerande för en 4 åring, med alla deras färger och hur de simmar runt runt i det stora akvariummet. Det hände också någon gång att jag fick följa med upp på vinden och bära ner saker till morfar. Fast att bära ner saker var inte det roliga, bara att gå upp och ner på vinden. Jag fick också se endel maskiner som stod upp på rad, men jag minns inte hur de såg ut.

 Jag och morfar brukade åka till mötet innan vi åkte till fabriken, vilket kunde vara lite långtråkigt att sitta stil i en timma men tanken på att klättra upp på vinden efteråt höll alltid mitt humör uppe. Det roligaste var dock när hela familjen åkte upp till mötet i mormors stora, gråa bil. Sista gången jag såg den var jag 8, jag minns inte vart den tog vägen. Den bara försvann. Precis som mina minnen försvinner ni kanske snart i glömskan.

Kära vänner från min barndom, ni fanns där en stund och sedan försvan. Vart gjorde ni av er själva? Fann ni något bra?

Hoppas jag inte störde er den enda sekund jag hann se er, för ni är bara en sekund var av mitt tidigare liv. Kära vänner, jag är nu en ny person med nya värderingar och med ett snabbare medvetande, det ni gjort mot mig har orsakt mer för min framtid än när det väl hände. Ändå på något sätt vill jag så gärna tillbaka bara för att se hur det gick för er nu. Vissa saker var det som ni inte förstod av mig och vem jag egentligen var, för egentligen var det ingen av er som visste det. Ni trodde ni kun utnytja mig och dra fördela för att ni visste vem jag var, men ni visste som sagt inget skit fast utnytja gjorde ni i vilket fall. Trots det var inte alla av er på det sättet och de tackar jag dem fåtal personerna för.

Kära vänner, tack för allt! Av er kunde jag ändå aldrig vara den jag är idag. 

Som antagligen alla vet är jag nog den personen som har varit singel i hela mitt liv, eller i alla fall beror det lite på hur man ser det. Jag minns att det var så mycket tjat om det i grundskolan om att man hade haft pojkvän eller flickvän och att folk blev ihop hit och dit. Även fast jag också viljat och ibland vill ha pojk/flickvän så känner jag ändå inte att jag skulle vilja ha det irl, asså det är svårt att förklara. Hela den här relationsbilden att man ska vara ihop med någon i grundskolan känns bara så fel, för jag tcyker egentligen man är för ung då. Man borde egentligen vänta tills man vet vad det ens det man håller på med. Jag trivs i alla fall med hur jag lever just nu, kunde faktiskt inte ha det bättre vad jag vet. Jag tycker vänskapsrelationer är mer värd än kärleksrelationer. Kort och tråkigt svar, jag vet, men så tycker jag i alla fall just nu, jag ändras ju som sagt hela tiden så vem vet vad jag tycker om ett år eller bara några månader fram. Who knows! Vi får se. ;P