Hej hörni!

Vet inte hur många gånger jag säger typ förlåt och säger att jag vill och ska försöka skriva mer här, det spelar nog ingen roll för det blir inte bättre lol. Jag har många anledningar till det och jag har skrivit om det innan, om bland annat lusten och tiden försvinner. Men idag hade jag även tänkt att ta upp en annan anledning som jag nu förstår har levt med mig de senaste 3 åren, utbrändhet och prestationsångest.

Jag vet inte vad som räknas som utbrändhet och inte men jag vet i alla fall att sedan mitten av höstterminen i 2:an har jag känt att hålla upp en fasad i skolan, göra allt arbete, göra saker på fritiden (umgås med vänner, skriva och göra saker jag tycker är kul) och samtidigt som jag ville ta körkort och ha ett jobb var något som började tära på mig. Jag började få ångest av det, men då förstod jag inte att det var just det, för jag trodde bara att det hade med att jag inte visste vem jag var, social fobi och att mina vänner skulle lämna mig och liknande eftersom det var mycket drama i 1:an med min inre vänskapskrets, men det är lagt och djup begravt so let's move on! Jag blev i alla fall deprimerad och tack vare min skola så fick jag för första gången i hela mitt liv en psykolog som faktiskt kunde hjälpa mig med mina problem. Jag utmanade mig själv och gjorde saker jag aldrig trodde jag skulle kunna göra utan att få sån grov ångest. Samtidigt som jag gjorde så sjukt många saker samtidigt och idag förstår jag inte hur jag klarade av det. Jag har alltid haft svårt att säga nej och jag hade ju sedan tidigare fått konsekvenser för det, men detta var något helt annorlunda.

Jag hade ju som sagt skolan, körlektioner, samtidigt som jag tog teorilektioner till sent på kvällen, gick till psykologen dagen efter, letade jobb, var funktionär på ett konvent, hittade ett jobb på Öland och spenderade en dag på att bara åka till stället och jobbade där och så blev det ännu ett drama igen. För vissa låter detta kanske inte jättemycket och jag tyckte själv inte att det var jättemycket, för jag är en person som älskar när det händer saker hela tiden och jag var alltid det rastlösa barnet när jag var liten som hela tiden klagade på att jag hade tråkigt tills öron föll av på vissa. Jag tyckte inte detta var mycket även fast jag aldrig hade gjort så mycket på samma gång innan, för jag hade hört att det är bra att ha många bollar i luften och att man ska prestera bra överallt etc. Jag ville ju inte misslyckas, att vara den som inte får ett jobb efter studenten, att vara den som inte har körkort, att vara den som får "dåliga" slutbetyg och absolut inte den som det syns att den inte mår så bra. Jag ville aldrig mer prata om min psykiska hälsa så fort jag klev innanför dörren i 1:an, för att jag ville inte klassas som ett psykfall eller liknande, jag ville vara "normal" och stabil. Många i min omgivning sa även till mig att jag var så duktig som gjorde allt det här och att det var självklart att jag skulle välja det här, det här och det här för jag vill ju inte sluta med inga pengar, inget körkort, inget jobb sedan när jag blir 18. Jag förstår också nu att den klassen jag gick i var väldigt fokuserade på att få så bra betyg som möjligt och där stod jag med bästa betyg som D i bild från 9:an. Jag blev antagligen triggad av det och försökte bara jobba hårdare och hårdare. Alla dessa tankar började leda till självhat för att jag började jämföra mig så mycket med andra och till slut ville jag inte att andra skulle se mig och se hur misslyckad jag var för, jag låg på gränsen till i F i engelska 6, var nästan med om en bilolycka då jag körde på väg till en körlektion och förlorade jobbet på Öland efter en dag för att jag tydligen hade varit för långsam. Allt detta tog väldigt hårt på mig men det var nog bilolyckan som fick mig att drabbas som värst. Jag har fått det återberättat för mig av mamma att det inte var så illa och att vi antagligen inte hade dött, men jag är än idag fortfarande rädd för att köra och rädd för att det var just det som fick mig att brista, det som fick mig att förstå att stressen och pressen jag har lagt på mig själv var inte hälsosam. Jag blev jättesjuk efter den händelsen, mer sjuk än vad jag hade varit på väldigt säkert 2-3 år och var borta i ungefär 1 och en halv vecka från skolan. Jag sa upp mig från jobbet för de ville ha tillbaka mig på villkoret att jag kom och jobbade ännu mer innan jag ens hade fått sommarlov, men det förstod jag att jag inte skulle kunna. Jag tog även en paus från körskolan jag körde på och sa det till dom samma dag som bilolyckan nästan hände.

Det jag gjorde sen var att jag fokuserade på skolan och gjorde klart alla uppgifter, sen fick jag sommarlov och då gjorde jag ingenting, jag menar det exakt ingenting. Det var den bästa medicinen för mig, jag tog varje dag som den kom och bara vilade upp mig tills jag blev riktig rastlös någon gång i slutet av Juli.

Jag började sedan 3:an och möttes första veckan av tunga uppgifter som jag tänkte att jag skulle vara bered och taggad på, men det slutade med att min hjärna blev så trött att jag inte visste vad jag skulle göra. Nu i 3:an känns det som att jag mestadels bara gått på autopilot för jag förstod nu verkligen hur trött jag var på skolarbetet. Jag började tänka att allt jag gjorde i skolan var meningslöst och att jag bara var där var meningslöst, och man kan kan klassa det som en form av depression, men jag var ändå på något sätt oftast glad då 3:an har tekniskt sett varit det bästa och roligaste året och det är riktigt tråkigt att all pepp och motivation verkligen försvann. Utbrändheten började visas genom att jag hade svårt att sova, fick mörka ringar under ögonen, blev mer småsjuk, hade ångestliknande symtom utan den riktiga ångestkänslan som innan och mina ständiga blodsockerfall har varit helt sjuka tbh!! Men det som gjorde att jag inte gick in i väggen eller bara gav upp över huvudtaget från första början var att jag insåg att jag behövde verkligen ta det lugnt och det gjorde jag genom att jag lät mig själv vila när jag behövde vila (som idag egentligen), jag hade som många runt omkring som förstod mig och stöttade mig och jag hade nog aldrig klarat det utan min familj och vänner där, sedan är jag väldigt envisa om att jag ska klara vissa grejer (Throwback på dagen jag fick reda på att jag klarade matte 2b!!) och jag även alltid hittat det roliga ur det tråkiga och alltid kämpat eftersom jag vet att det kommer alltid bli bättre bara du håller åt. Allt detta har resulterat i att jag har klarat mig igenom dessa åren, även om jag många gånger gråtit, viljat hoppa av skolan, aldrig mera lämna min säng osv så är har jag kommit längre idag än vad jag någonsin hade kunnat drömma om och varit tidigare. Det är så viktigt att försöka ha insikt i vilken jävla kämpe man själv är och hur mycket en människa faktiskt klarar av! Men det jag vill verkligen få fram är att lyssna och ta vad din kropp säger, är du trött så vila! Vila verkligen ut! Ta inte heller på dig för mycket ansvar än vad du kan klara av! SKIT I VAD ANDRA SÄGER, eller vad samhället och normerna säger att du SKA klara av och vad du BÖR kunna. Vi människor föddes inte alla med exakt samma egenskaper och förutsättningar. Vissa personer kan inte vara läkare, advokater, rika affärsmän, popstjärner, miljon-biljonärer, akademiker, forskare, etc. Alla människor lär sig inte lika snabbt och alla är naturligtvis inte stresståliga. Vi MÅSTE förstå att normerna och idelen i det samhället vi lever i är ouppnåbara. Det går inte att alltid vara bäst på alla plan, man kan inte alltid visa sin bästa sida och man kan inte alltid hålla igen tårarna. Det är så sjukt att man inte kan eller får gråta i det här samhället, man får inte ens vissa någon form av känslor nästan alls längre. Jag förstår inte hur inte samhället satsar på de som är kreativa och nytänkande, det är dom som kommer bygga upp vår framtid. Även om jag själv inte är särskilt kreativ så förstår jag nu att det mer har att göra med att allt det där med att välja kreativa yrken inte skapar en trygg framtid osv. Men man ser idag folk som lever på youtube och andra sociala medier som kom för mindre än 5 år sedan. Snart fungerar inte argumentet med att det inte skapar en säker framtid, vi är liksom redan inne i den framtiden. 

Allt detta låter så cheesey, men det är så viktigt för det är så lätt att man klistrar på ett leende och bara fortsätter att jobba, plugga, eller köra vidare. Det viktigaste är inte att göra andra nöjda, eller att vara bäst på allt, det handlar om att du själv är nöjd. Det handlar om att en själv gör något som en kan vara stolt över, tycker är kul och älskar. Har man en dröm i livet ska man inte kasta bort den för att den är för dum, eller för att man måste lägga tid på annat. Det kan ju också vara så att man inte vill uppnå den drömmen längre and that's fine, bara man gör något i livet som man tycker om och som man känner sig nöjd över. Kom ihåg att vi egentligen har inga måsten i livet, även om vi fuckar upp saker nu i 20 års åldern kommer det inte betyda att vi blir misslyckade vuxna. Allt handlar om att lära sig i den här åldern av sina misstag så man kan bli en bättre människa *Cringe but true*. Så snälla, ha inte så fruktansvärt bråttom med allt! Du behöver inte ha körkort först i klassen, ha högst betyg i alla ämnen (det är fortfarande brist på jobb i Sverige så det spelar ingen roll vad du har för betyg, bara du har kompetens och på en gymnasieexamen), du behöver inte heller ha ett fancy jobb på Ica eller Mcdonalds det räcker med att du väljer någon bra praoplats i högstadiet och typ klipper gräs så länge du är utåtriktad så löser det mesta sig (100% me but anyway). Sedan beror mycket på vad ni har valt i gymnasiet och hur mycket ni har kört på med allt, endel linjer kräver mer plugg än andra och så är det antagligen. Låt bara inte allt äta upp dig inifrån för hälsan är det viktigaste en har, utan den dör vi liksom. Det viktigt att ta vara på den lilla tid vi har här, och det gör man bäst genom att ha en balans mellan att låta sig själv vila och ha många bollar i luften.

Okej, det är nog dags att sluta ha mitt late night talk nu för allt känns så flum. Godnatt!