Just nu är jag i Malta och det känns som att sommaren är så nära, men sanningen kommer när jag väl åker hem imorgon. Den är så långt ifrån det bara går.

Här kommer låtcitat från Sommarnatt som jag nu har på reapet för känner mig exakt som denna låten eftersom det händer så jävla mycket nu.

''Vi åker runt med tunnelbanan. En helt annan värld och vi har inte råd, Men det glömde vi igår.''

'' I vår värld går aldrig solen ner. Och det känns som alla bara dansar med, men vi vill bara vara helt ifred.'' 

'' sommarnatt, ingen trafiik i staan. Känns som det är bara vii i stan.'' 

'' Kan någon snälla stanna tiden , 4: 30 på en hållplats, du och jag.''  

Mitt i November månad

På en vanlig tråkig söndagsnatt

Då man beräknat snö

som lyser upp det grå

Men den kommer inte

till oss

Fast mitt ute i skogen,

I lilla Påryd,

Där finns snö,

lite snö över tomt 

och den gråa fasaden. 

Jag brukade följa med morfar till hans fabrik. Sahlins maskiner hette det. Där gillade jag att kolla i akvariet med fiskar dem var väldigt fascinerande för en 4 åring, med alla deras färger och hur de simmar runt runt i det stora akvariummet. Det hände också någon gång att jag fick följa med upp på vinden och bära ner saker till morfar. Fast att bära ner saker var inte det roliga, bara att gå upp och ner på vinden. Jag fick också se endel maskiner som stod upp på rad, men jag minns inte hur de såg ut.

 Jag och morfar brukade åka till mötet innan vi åkte till fabriken, vilket kunde vara lite långtråkigt att sitta stil i en timma men tanken på att klättra upp på vinden efteråt höll alltid mitt humör uppe. Det roligaste var dock när hela familjen åkte upp till mötet i mormors stora, gråa bil. Sista gången jag såg den var jag 8, jag minns inte vart den tog vägen. Den bara försvann. Precis som mina minnen försvinner ni kanske snart i glömskan.

Kära vänner från min barndom, ni fanns där en stund och sedan försvan. Vart gjorde ni av er själva? Fann ni något bra?

Hoppas jag inte störde er den enda sekund jag hann se er, för ni är bara en sekund var av mitt tidigare liv. Kära vänner, jag är nu en ny person med nya värderingar och med ett snabbare medvetande, det ni gjort mot mig har orsakt mer för min framtid än när det väl hände. Ändå på något sätt vill jag så gärna tillbaka bara för att se hur det gick för er nu. Vissa saker var det som ni inte förstod av mig och vem jag egentligen var, för egentligen var det ingen av er som visste det. Ni trodde ni kun utnytja mig och dra fördela för att ni visste vem jag var, men ni visste som sagt inget skit fast utnytja gjorde ni i vilket fall. Trots det var inte alla av er på det sättet och de tackar jag dem fåtal personerna för.

Kära vänner, tack för allt! Av er kunde jag ändå aldrig vara den jag är idag. 

Som antagligen alla vet är jag nog den personen som har varit singel i hela mitt liv, eller i alla fall beror det lite på hur man ser det. Jag minns att det var så mycket tjat om det i grundskolan om att man hade haft pojkvän eller flickvän och att folk blev ihop hit och dit. Även fast jag också viljat och ibland vill ha pojk/flickvän så känner jag ändå inte att jag skulle vilja ha det irl, asså det är svårt att förklara. Hela den här relationsbilden att man ska vara ihop med någon i grundskolan känns bara så fel, för jag tcyker egentligen man är för ung då. Man borde egentligen vänta tills man vet vad det ens det man håller på med. Jag trivs i alla fall med hur jag lever just nu, kunde faktiskt inte ha det bättre vad jag vet. Jag tycker vänskapsrelationer är mer värd än kärleksrelationer. Kort och tråkigt svar, jag vet, men så tycker jag i alla fall just nu, jag ändras ju som sagt hela tiden så vem vet vad jag tycker om ett år eller bara några månader fram. Who knows! Vi får se. ;P 

Hellu! Ville bara förmedla att imorgon är det offecielt vinter och vad kan inte vara roligare än att köra i gång med en julkalender här på bloggen ( eller bara en vanlig writing challeng som jag tröttnar på efter ett tag WOHOO!! ^-^/) 

Jag ska i alla fall försöka skriva så mycket som möjligt till den 24 December, det kommer gå lite efter writing challengen men också lite smakprov på dikter eller varför inte den grejen jag skriver på just nu. :) 

Vi får i alla fall se hur det går så säger vi så! 

Ses!

När jag var liten fanns det en pojke i mitt kvarter som jag träffade första veckan jag flyttade till Kina, 2006. Jag minns mig själv då som en en liten skum unge som hade väl varit lite busig och så ibland, men när jag flyttade dit och träffade honom och massa andra barn i kvarteret. Det var då busighetsfaktorn ökade markant. 

När mina tjejkompisar som jag hade först umgåts med flyttat, eller jag bara slutat umgås med för att jag hade insett att de var idioter så var det bara han kvar ( och en 5-7 år yngre tjej) som jag umgicks med. 

Den här pojken och jag gjorde väldigt mycket tillsammns, fast vi först nästan hatade varandra eller aa tyckte illa om varandra. Men vi började umgås allt oftare och han tog mig till platser i Kinna som jag inte visste fanns. Vi klättrade upp för ett jättehögt berg, där vi hade utsikt över hela Kinna. Vi var ofta hemma hos dig och spelade massa olika brädspel, bordshockyspel (det var min favorit), bilbana som du hade fått i julklapp. Vi smälde tomteblås i din tomt och hoppade studsmatta i din trädgård. Jag försvarade dig ibland när du bråkade med en annan utav dina vänner, men jag slog dig också så hårt att du fick näsblod och då blev jag kallad för ''bögjävel'' vilket jag tycker nu i framtiden är ganska kul. 

Jag minns också när vi bakade chockladbollar hemma hos dig och din stora syster höll på att pyssla med samma pysselsaker som mamma brukade beställa hem till oss. Din syster tyckte om mig, att jag hade bra inflytande och inte höll på med dumheter. Även din familj tyckte det tills en annan av mina tjejkompisar kom in i bilden. Hon tyckte du var korkad och med det sagt var jag också tvungen att tycka det så då kom jag oftast på idéer som skulle reta upp dig. Även fast jag vet att jag ville det då och älskade att provucera folk, speciellt dig så gjorde jag nog bara det för att jag är jag, du är du och sådant här gör jag med alla mina killkompisar, även med de idag. Detta i alla fall lede till de enorma och roliga jakterna då vi blev jagade av dig och dina kompisar, men också till att dina föräldra började tycka illa om mig, eftersom vi började skicka hem brev och det var oftast din pappa som läste de. Sedan efter det blev uppbrottet och vi slutade umgås tills jag sa hejdå till dig några månader, dagar eller veckor innan vi flyttade. 

Jag vet att du hade känslor för mig och tyckte om dig, jag vågade väl aldrig erkänna att jag gillade dig men inte visste på vilket sätt jag gillade dig. Du gav mig många äventyr då alla vänner hade lämnat mig eller bara utnytjat mig och stuckit iväg. Det är bara extremt konstigt att jag inte insåg det föräns jag såg en bild på chockladbollar, fan det var vår grej, det första jag bakade utan vuxna i närheten vad jag minns. Vi var riktigt bra vänner ett tag, typ bästa vänner men också ibland fiender. Vi bråkade mycket men blev också oftast snabbt vänner igen. Det är skumt att jag inte har tänkt på dig, vad vi gjorde såhär mycket på 7 år. En saknad av dig trots att du hade fel och brister känns väldigt underlig och plötslig, men jag kan deala med det. Mina funderingar cirkulerar just nu bara kring om vi någonsin kommer ses igen. Antagligen aldrig någonsin mer. 

 Två bilder från Borås

Vinden blåser, hösten har anlänt för längesen.

Jag sitter inne hela höstlovet ensam, utan någon

där.

Timmar blir till dagar, dagar blir till år.

Trots det är det långt kvar till sommar.

Men låt oss njuta av hösten och löven

innan de också grips ur våra händer 

och dör.

Två bilder från Borås