Tankarna går just nu i virvlar och måste stänga fönstret för att inte släppa in för många insekter som förstör friden här inne.
Nu ska jag försöka att samla mig och få upp fokus på det jag egentligen vill komma fram till, även fast jag inte ens vet det själv. Men jag vill försöka ändå. Detta har ingenting att göra med det jag tänkte skriva om egentligen, det är bara någonting som dök upp efter att ha suttit framför skärmen och sett Therese Lindgren prata om hennes mående de senaste 3 veckorna, självskadebeteende och att förlåta. Jag var väldigt nära på att gråta i många delar i hennes berättelse och det var för att jag kände igen mig i så mycket som hon sa. Nu menar just det som har att göra med själva förlåtandet och att det är väldigt jobbigt, samt svårt, att förlåta i detta fall vänner som sårat en eller skadat än psykiskt. Attt förlåta någon som gjort någonting som inte är okej mot en är svårt beroende på hur hög grad det är, liksom om det bara skett ett små tjafs så är det lättare för mig att förlåta eftersom jag oftast glömmer bort det efter ett tag. Men saker som man i detta fall bli anklagad för eller ljuger om är en annan femma. När jag var yngre hade jag ganska mycket problem med det eftersom jag vill vara så ärlig som möjligt (även om det ibland har skadat eller sårat andra) dock var det ju saker som jag inte vill att folk skulle veta om mig eller saker jag skämdes över och då har jag själv ljugit. Jag tänkte liksom inte på det när jag var yngre eftersom det bästa var att säga sanningen, men jag sa sanningen om fel saker och ljög om fel saker (som dessutom många fattade var en lögn) så det blev bara värre och till slut visste jag inte om jag bara skulle säga sanningen eller helt enkelt hålla käft. Att hålla käft funkade fast jag mådde riktigt dåligt av det. Det jag trodde dock ett tag var att jag förtjänade att må dåligt eftersom jag själv också har sårat folk, ljugit och allt dylikt. Jag ville liksom inte prata med mina närmaste om det då jag inte tyckte att jag var värd deras tid. Sedan kände jag mig också hemsk eftersom jag oftast fokuserade vad folk hade gjort mot mig och som Therese säger i sin video så ville jag att de människorna som hade gjort något mot mig skulle få känna vad det verkligen gjort mot mig, i alla fall när jag har liggat och gråtit och varit helt förkrossad. För det känns inte som någon verkligen förstår hur det känns förän de upplevt det själv. Samtidigt vill jag ju absolut inte skada eller ge ut hämnd på något vis, jag vill bara liksom ibland få folk att förstå hur det kan kännas att ta emot svek, lögn eller något annat hemsk personen i frågan gjort mot dig.
Therese pratade också om ett tabubelagt (vet ej om det är ett ord) ämne, självskadebeteende och att hon inte visste mycket om det osv. Det är ett väldig laddat ämne och det kan jag förstå också, då det handlar om att man antagligen mår dåligt och samhället som är centrerat kring att fullt normala, friska, människor mår bra jämt och att det är det man måste svara när någon frågar än. Annar blir det stelt eftersom man inte vet hur man ska hantera att en faktiskt mår skit en dag. Jag vet inte om jag har haft självskadebeteenden mer än ärtstörning och grejen är att jag har knappt något minne av det alls att vi någonsin pratat om självskadebeteende, depression eller någonting om psykiska sjukdomar i skolan. Det mesta jag har lärt mig om tillexempel depression är via internet eller av min mamma som lidit av depression större delen av mitt liv. Jag tycker verkligen det är fel att vi inte blir mer pålästa om det nu när depression, självskadebeteende och psykisk ohälsa verkligen är normalt i dagens samhälle, för jag tror det ligger endel okunnighet av att man har rädsla, rädslan att prata om det och att förstå.
Nu känns det som att allting går på en rak linje och huvudet helt plötsligt är tomt på alla de tankarna som svävade runt tidigare. Jag bara skriver rakt ut från hjärtat, till hjärnan, ut på ett blankt blad. Mycket av det Therese sa i den videon som jag sa tidigare kände jag igen mig i, men hon pratade också om att aldrig riktigt kan lita på män som hon träffat och även killkompisar har beteet sig som svin. Jag kan liksom se det framför mig eftersom det har hänt endel sånt bland mina vänner, men jag tror samtidigt att det inte kommer att hjälpa att kalla män för svin för då kommer det bara bli en evig debatt och bråk. Jag vet att många män uppför sig rent ut sagt vidrigt men vi behöver inte lägga fokus på dem, utan på den näst kommande generationen som också får lära sig att gå in i sterotypen. Vi borde lära våra barn istället att man inte sårar någon annan människa oavsett kön, och att vi läser på mer om det som är aktuellt idag så vi kan förebygga för den kommande generationens mående. Godnatt.