Hello! Hoppas ni har det bra! 

Mycket har hänt sedan sist, tro det eller ej, så därför tänkte jag göra en update på hur det har gått och hur jag mår.

För de som missat är jag just nu sjukskriven för utmattningssyndrom och stress och har varit det i 2 och en halv vecka.

Jag hade tänkt dela med mig lite av hur det känns och allt mest för att infromera och ha så jag kan kolla tillbaka och se.

Jag vill inte hamna här igen men jag vet att det är så lätt att göra det och det är väldigt stor risk för att jag kan hamna här igen.

Om man kan sammanfatta dessa 2 veckorna på ett sätt så skulle det vara: Väldigt upp och ner.

Jag mår ju bra just den här dagen, men det kan skifta exakt på minuten.

Vissa dagar har jag bara vaknat upp och känt att "Det här är en dålig dag" och så har jag inte kunnat göra så mycket mer åt det.

Vissa dagar har varit bra men då har jag istället gjort för mycket så att jag inte kan göra någonting i flera dagar framöver. Oftast när jag har bra dagar glömmer jag bort att jag är sjuk och tror jag kan klara av exakt lika mycket som när jag var frisk, och till och med lite till. Det har nog egentligen varit det svåraste under dessa veckor, att acceptera att jag inte orkar med allt jag vill just nu och att jag inte orkar med vissa grejer mer. 

Jag har verkligen kommit till insikt i vad som egentligen är bra för mig, och vad som jag bara borde sluta med eller hålla mig undan. Under flera år har jag bara låtit mig själv göra vissa saker eller låtit vissa personer vara en del av mitt liv som egentligen mer skadar mig än ger mig energi. Jag har lärt mig vilka människor som jag förtjänar och som förtjänar mig, och även att säga nej. Det är något av det viktigaste man måste lära sig för att kunna må bra. 

Dessa 2 och en halv veckor har snarare känts som 1 och en halv månad för jag känner att jag har fått ut mer av att vara sjukskriven än när jag var "frisk!. Jag har enbart gjort det jag tycker är kul, varit med personer jag tycker om under hela Januari. Allt har bara gått så fort, men ändå så långsamt, och det har varit skönt. Det har verkligen varit skitskönt att vara sjukskriven och bara släppa det. Att bara släppa taget om allt var ångest innebar och bara få ta ett break. 

Självklart är det ju så att ens ångest försvinner inte bara för att man släpper taget om att hålla upp en fasad, jag har haft och har ångest var och varannan dag men det är inte lika jobbigt som det var i December då det hände för mycket runt omkring mig samtidigt som jag bearbetade allt jag hade varit med om 2017. Skolan, slutbetyg, jobb, student, jobb heltid, körkort och sen pang med jobb igen. Har säkert tjatat om det tidigare men det blev bara för mycket och jag kände det redan 1 och ett halvt år tidigare. 

Idag tänker jag ofta tillbaka och tänker att: Om jag hade gjort det här och det här så hade det inte blivit såhär, bla bla bla. Det är dock så onödigt att tänka så. Även fast jag stannade upp mitt i livet, nu menar jag verkligen mitt i livet för jag är 19 år och har så mycket kvar att jobba med innan jag verkligen kan leva fullt ut, så känner jag att detta var nog ett av det bästa som kunde hända mig. Det kunde blivit så mycket värre, jag kunde blivit inlagd, jag kunde fått medicin som jag måste ta dagligen, jag kunde fått en utmattningsdepression eller så kunde jag dött. Ja, man kan dö av stress.

Jag hade tur. Jag sökte hjälp i tid och fick hjälp i tid. Om det hade gått längre hade säkert något av de ännu värre sakerna kunnat hända mig. Jag är så tacksam för min mamma och mina vänner som jag har. Har sagt det tidigare men finns inga ord för hur mycket de betyder för mig och jag vet nu att jag måste sluta tvivla och att jag aldrig mer borde tvivla på dom. Jag har mått dåligt flera gånger tidigare och dom finns alltid där för mig så hade verkligen inte klarat det annars. <3

Även fast jag varit 100% nu i Januari så har jag under hela höstterminen gått en teaterkurs på Lördagarna. Det har ju varit som ni vet en väldigt upp och ner höst men jag har ändå försökt att gå på lektionerna och göra uppgifterna så gott jag kan. Ibland trodde jag inte att jag skulle orka, men jag lyckades och vi hade ett litet uppspel den 14 Januari.

Jag tror teatern är det som varit det bästa med denna hösten och ljuset i det hela som har hänt. Jag fått lära känna många nya människor och fått vänner som jag hoppas ska vara för livet. Jag har även fått mycket support av lärarna och min härliga grupp som jag vill tacka något oerhört, särskilt den lilla gruppen som satte ihop vår pjäs. <3

The black angels rules!! :D 

Hoppas verkligen jag får träffa dom mer i framtiden!

Så trots mycket dåligt så finns det ju alltid något bra i det hela och jag tror jag verkligen har funnit något bra, för just nu ser det mer ut som att jag bara har dåliga dagar i ett bra liv. Har massa hemliga planer som kommer komma upp här lite senare när jag är helt 100% säker. Men kan säga redan nu att jag kommer fortsätta läsa teater denna våren, jag kommer börja dansa, jag kommer börja testa lite nya hobbys, jag kommer åka till Island och förhoppningsvis lära känna fler nya människor. :) 

Jag kommer även försöka hålla denna bloggen mer uppdaterad och skriva fler inlägg. Har tänkt att jag ska börja skriva mer om psykisk ohälsa, tips på hur man kan hantera stress, mina erfarnheter, mina resor och fler saker som jag tycker är intressanta. Jag har även en konstblogg som jag kan länka i något annat inlägg. Jag har tänkt att jag ska försöka bli mer aktiv där till våren eftersom det blir mycket att göra allt på samma gång som sagt xD

Ha de bra! Seeyu <3

Många av er har säkert läst om många stora profiler som hade så många planer inför 2017 och vill verkligen göra det till "Sitt år". Även jag var en av dom. 2016 var by far ett sorgligt år då många artister och stora stjärnors ljus slocknades. Samtidigt kom en inkompetent rasist, homofob och icke politiker till makten för världens rikaste och mäktigaste land. 

Jag tror att många sökte hopp efter den stora skandalen kallad USAs presidentval och efter alla stjärnors död. 

Det finns många faktorer som har lett fram till varför det blev som det blev 2017. Faktorer som utspelar sig långt innan 2017, eller ens 2016. I dagens läge tänker jag bara ta upp händelserna från 2017. Varför jag har varit så frånvarande men ändå lyckats bli utmattad, ångestfylld, högkänslig, misslyckad, lyckad, förändrad och oförändrad. 

När jag tänker tillbaka på 2017 tycker jag att detta året har gått så otroligt snabbt, det snabbaste året i mitt liv hittils, men ändå känts som att flera år har passerat på grund av alla händelser och intryck. 

Nu vet jag faktiskt inte om jag orkar skriva en särskilt utredande text om året som har gått dels för att jag inte har ork, lust och motivationen för det längre och för att det blir bara för långt och tråkigt. Det enklaste att säga är att 2017 har både varit bra och dåligt, upp och ner och i balans, mörkt och ljust, kallt och inte särskilt varmt. Jag satte upp så många mål för 2017 (som jag kan visa med bilder neranför) och det var väl egentligen dom jag tänkte skriva en form av utvärdering av året. 

Om man skulle kolla bara på dessa målen skulle jag kunna säga att jag lyckades nästan med alla (utom träningsmålen haha). Den punkten som jag dock missat på totalt det här året är: "Fokusera på dig själv och gör dig själv lycklig".

Även fast jag bara för ett par veckor sedan hade allting man kunde önska sig: tagit studenten, sommarjobbat, tagit körkortet och fått ett jobb, så kände jag mig olycklig, hade/har fruktansvärt mycket ångest och aldrig tidigare känt mig såpass osäker i vad jag tycker.

Allt det där jag ville innan jag tog studenten, allt det där jag såg fram emot, att äntligen få bli fri. Dock blev jag inte fri. Jag har aldrig känt mig mer fast än vad jag gör nu. Jag insåg att inget av detta som jag gör nu vill jag ens göra. Jag vet inte alls vad jag vill bli, och nu vet jag inte alls vad jag ska göra den 1 Januari. För 1 dag sedan trodde jag att jag kanske skulle få ett pass den 1 Januari, men idag har jag i princip sagt upp mig från jobbet.

Jag har inte heller fått svar ifall jag kom in på någon av kurserna jag har sökt, så tekniskt sett har jag blivit en arbetslös ungdom. Detta var mitt skräcksenario när jag tog studenten eftersom det enda jag ville och strävade efter var att vara "duktig". Jag har skrivit om det förut på denna bloggen, alltså om "duktigaflickan rollen". Jag skrev också om hur viktigt det är att ta hand om sig själv för att inte drabbas av utbrändhet, men man lever inte alltid som man lär och därför sitter jag här idag och mår lika dåligt om inte sämre än förra årets slut.

Jag försöker tänka på vad jag kan lära mig av det här, och det är en hel del kan man säga. Även fast jag har skrivit om det innan så tåls det att återupprepas.

1. Fokusera på dig själv och sluta bry dig om vad andra tycker

2. Ta hand om dig själv. Både din kropp och din själ, det är det viktigaste du har.

3. SLUTA VARA NÅGON ANDRA VILL ATT DU SKA VARA! SKIT VIKTIGT VERKLIGEN!

4. Gå din egna väg. Alla lär inte acceptera det eller har något emot det du väljer, but fuck them! Dom är inte du och du är inte dom.

5. Gör dig av med det som får dig att må dåligt. Sluta tvinga dig igenom det du ej tycker om, du slösar bara bort din tid och energi.

6. Do what the fuck you want! Allting som gör dig lycklig, bara gör det! Våga lita på dig själv och dina magkänsla!

7. Keep up your good work. Don't let anyone destroy you! 

Detta är ju saker som jag som sagt vetat om innan men som jag antagligen måste få en reminer av in i det nya året 2018. Jag har vissa grejer jag vill göra nästa år men jag kommer satsa på att INTE sätta upp några mål, jag kommer inte ens ha en challenge på goodreads. Nästa år vill jag bara göra saker för att jag tycker det är kul. Sedan 2012 har jag varje år haft bucket lists och nyårslöften/mål och det har aldrig riktigt funkat och jag har bara haft mer ångest över det än att faktiskt fått uträttat saker. 

2018 vill jag blir det året då jag gör om, gör rätt. Ta saker som det kommer för mer kan jag inte göra. 

Trots det jobbiga som har hänt i år så har 2017 varit på ett sätt ett ganska awesome år. Jag har fått 3 av mina största drömmar förverkligade och jag har blivit fri även fast jag ej känt mig fri. Jag har gjort och lyckats med mycket detta året och får glädjas över det. Även om motivationen, hälsan och psyket är på botten ser jag någon liten form av hopp för 2018. Det kommer inte bli ett lätt åt, särskilt inte ekonomiskt, men jag tror och hoppas att hela den resan kommer att löna sig. 

Hej hörni! 

Det märks att det är höst ute när det blåser så mycket så att fönstret låter och jag lyssnar på den enda The Smiths- låt jag har på min osamhängande spotifylista. 

Nu har jag inte skrivit något på 2 månader och det har hänt lite saker sedan dess. Jag har slutat mitt sommarjobb, tagit KÖRKORT!!, av det fått ett nytt jobb (som jag aldrig hade kunnat tänka mig innan men som jag är superglad över!!), slutat en kurs och börjat teater. Listan kan göras otroligt mycket längre men vill hålla mig kortfattad.

Men detta är några av de större grjerna som har hänt.

De senaste dagarna har jag inte gjort så mycket, det är första gången jag är ledig så många dagar/veckor på raken sedan studenten så jag vill bara kunna vila upp mig, börja jobba lite smått, gå teatern och göra det jag tycker är kul. 

Snart är detta året slut och jag är taggad på 2018 för jag vet att det kommer hända massor med roliga saker det året. Men jag har samtidigt ingen aning hur det året kommer gå, om det går lika fort som detta året vet jag inte riktigt vad jag ska göra haha.  

Jag ska försöka göra fler uppdateringar i år, har varit väldigt dåligt just i år men det är för att jag knappt haft någon tid alls i år och när jag haft tid så har jag bara viljat vila/sova. 

Vi ses när vi se helt enkelt!

Efter mycket om och men så är den äntligen upp!  

Tog bara 3 månader att få klart den (Sorry for that guys!!). 

Titta gärna om ni har lust men varnar er att det är inte den bästa kvallen eller ens särskilt rolig. Var bara där en dag och dessutom på en Måndag så jag hann ej göra så mycket tyvärr

Hej hörni! Sitter uppe på mitt varma rum medan det är typ 25-27 grader utomhus. Jag har snart läst ut min teoribok och ska (nästan måste) idag börja göra testerna så jag kan bli av med teorin! :) Jag tog också en powernap för några timmar sedan, men det är ännu ointressantare. Det finns många grejer jag har tänkt på sistone och många känslor som dykt upp efter studenten. Så tänkt att det kanske kunde vara bra att skriva av sig samtidigt som jag visar lite bilder från min lyckliga dag. ;) 

Studenten var en av de bästa dagarna i mitt liv, men huvudpunkten var nog flaket trots att jag åkte flak i 9:an så skreksjöng jag mer och dansade som en riktig dancingqueen och det var jag allt värd!! Jag är så glad och tacksamma för alla som var där och gjorde min student till en så minnesvärd dag och kommer ju dessutom sakna min klass så otroligt mycket, särskilt Morgan Freeman aka Lobisa och Dennis aka Denis denja (you know who you are) och jag ska försöka ringa eller skicka ett meddelande till Denja så fort jag kan!! Är så glömsk T-T. Det finns inte så jättemånga ord med att beskriva studenten. Jag grät ju ingenting på själva dagen, utan det var mer dagarna efter då jag insåg att jag aldrig kommer sitta i mitt klassrum, på min vanliga plats och ha någon lektion med min klass någonsin igen. Jag vill ju skriva att jag aldrig mer kommer gå i skolan igen, men det är ju inte sant heheh... :ccc 

Detta är också min enda lediga vecka fram till Oktober btw! För nästa vecka börjar jag jobba heltid på äldrevården och sedan börjar jag min körkortskurs direkt efter, samtidigt som mina distanskurser börjar.

(Vad jag kommer läsa kanske jag uppdaterar om längre fram!) Så jag kommer försöka njuta så mycket av dessa dagar jag är ledig för det är typ mitt sommarlov xD

Men jag kom också på att tänka på nu efter att jag tagit studenten att jag har förändrats så mycket som person och att verkligen kan klara saker som jag aldrig trodde jag skulle kunna klara och mina framtidsmål f.d drömmar känns mer som planer som går att förverkliga bara jag fortsätter med det jag gör! Jag tänker alltså göra allt det jag vill göra och inte slösa någon minut på något jag inte vill göra. Låter jättecheesey men livet är för kort för mig att tveka en massa för jag har tvekat tillräckligt.

I övrigt har det varit ganska bra med mig nu efter att jag har tagit studenten, jag har haft mina fester, druckit champange, varit på mini-roadtrip på Öland och tagit första doppet. Och nu ska jag nog gå ut o sola innan jag börjar packa allt inför den lilla resan upp till Borås där jag ska på bröllop och fira midsommar. Ni får ha det så bra och ska försöka kika in med något mer inlägg någon i sommar och förhoppningsvis publicera lite bilder  och en video från mitt första ensamma äventyr i Köpenhamn. Går nu ut och njuter av den enda sommardagen i det lilla landet uppe i norr XD

Men först och sist! Lite bilder från min efterlängtade student!!!

Hej! Eftersom förra inlägget blev deppigt och lite väl flumigt så tänkte jag lägga upp lite bilder från Japan, eftersom jag knappt pratat om det här på bloggen (och för att jag imorgon reser till Köpenhamn och vill ladda upp lite Japan bilder innan Köpenhamn bilderna kommer). Så här får ni lite bilder från Japan :) 

Hej hörni!

Vet inte hur många gånger jag säger typ förlåt och säger att jag vill och ska försöka skriva mer här, det spelar nog ingen roll för det blir inte bättre lol. Jag har många anledningar till det och jag har skrivit om det innan, om bland annat lusten och tiden försvinner. Men idag hade jag även tänkt att ta upp en annan anledning som jag nu förstår har levt med mig de senaste 3 åren, utbrändhet och prestationsångest.

Jag vet inte vad som räknas som utbrändhet och inte men jag vet i alla fall att sedan mitten av höstterminen i 2:an har jag känt att hålla upp en fasad i skolan, göra allt arbete, göra saker på fritiden (umgås med vänner, skriva och göra saker jag tycker är kul) och samtidigt som jag ville ta körkort och ha ett jobb var något som började tära på mig. Jag började få ångest av det, men då förstod jag inte att det var just det, för jag trodde bara att det hade med att jag inte visste vem jag var, social fobi och att mina vänner skulle lämna mig och liknande eftersom det var mycket drama i 1:an med min inre vänskapskrets, men det är lagt och djup begravt so let's move on! Jag blev i alla fall deprimerad och tack vare min skola så fick jag för första gången i hela mitt liv en psykolog som faktiskt kunde hjälpa mig med mina problem. Jag utmanade mig själv och gjorde saker jag aldrig trodde jag skulle kunna göra utan att få sån grov ångest. Samtidigt som jag gjorde så sjukt många saker samtidigt och idag förstår jag inte hur jag klarade av det. Jag har alltid haft svårt att säga nej och jag hade ju sedan tidigare fått konsekvenser för det, men detta var något helt annorlunda.

Jag hade ju som sagt skolan, körlektioner, samtidigt som jag tog teorilektioner till sent på kvällen, gick till psykologen dagen efter, letade jobb, var funktionär på ett konvent, hittade ett jobb på Öland och spenderade en dag på att bara åka till stället och jobbade där och så blev det ännu ett drama igen. För vissa låter detta kanske inte jättemycket och jag tyckte själv inte att det var jättemycket, för jag är en person som älskar när det händer saker hela tiden och jag var alltid det rastlösa barnet när jag var liten som hela tiden klagade på att jag hade tråkigt tills öron föll av på vissa. Jag tyckte inte detta var mycket även fast jag aldrig hade gjort så mycket på samma gång innan, för jag hade hört att det är bra att ha många bollar i luften och att man ska prestera bra överallt etc. Jag ville ju inte misslyckas, att vara den som inte får ett jobb efter studenten, att vara den som inte har körkort, att vara den som får "dåliga" slutbetyg och absolut inte den som det syns att den inte mår så bra. Jag ville aldrig mer prata om min psykiska hälsa så fort jag klev innanför dörren i 1:an, för att jag ville inte klassas som ett psykfall eller liknande, jag ville vara "normal" och stabil. Många i min omgivning sa även till mig att jag var så duktig som gjorde allt det här och att det var självklart att jag skulle välja det här, det här och det här för jag vill ju inte sluta med inga pengar, inget körkort, inget jobb sedan när jag blir 18. Jag förstår också nu att den klassen jag gick i var väldigt fokuserade på att få så bra betyg som möjligt och där stod jag med bästa betyg som D i bild från 9:an. Jag blev antagligen triggad av det och försökte bara jobba hårdare och hårdare. Alla dessa tankar började leda till självhat för att jag började jämföra mig så mycket med andra och till slut ville jag inte att andra skulle se mig och se hur misslyckad jag var för, jag låg på gränsen till i F i engelska 6, var nästan med om en bilolycka då jag körde på väg till en körlektion och förlorade jobbet på Öland efter en dag för att jag tydligen hade varit för långsam. Allt detta tog väldigt hårt på mig men det var nog bilolyckan som fick mig att drabbas som värst. Jag har fått det återberättat för mig av mamma att det inte var så illa och att vi antagligen inte hade dött, men jag är än idag fortfarande rädd för att köra och rädd för att det var just det som fick mig att brista, det som fick mig att förstå att stressen och pressen jag har lagt på mig själv var inte hälsosam. Jag blev jättesjuk efter den händelsen, mer sjuk än vad jag hade varit på väldigt säkert 2-3 år och var borta i ungefär 1 och en halv vecka från skolan. Jag sa upp mig från jobbet för de ville ha tillbaka mig på villkoret att jag kom och jobbade ännu mer innan jag ens hade fått sommarlov, men det förstod jag att jag inte skulle kunna. Jag tog även en paus från körskolan jag körde på och sa det till dom samma dag som bilolyckan nästan hände.

Det jag gjorde sen var att jag fokuserade på skolan och gjorde klart alla uppgifter, sen fick jag sommarlov och då gjorde jag ingenting, jag menar det exakt ingenting. Det var den bästa medicinen för mig, jag tog varje dag som den kom och bara vilade upp mig tills jag blev riktig rastlös någon gång i slutet av Juli.

Jag började sedan 3:an och möttes första veckan av tunga uppgifter som jag tänkte att jag skulle vara bered och taggad på, men det slutade med att min hjärna blev så trött att jag inte visste vad jag skulle göra. Nu i 3:an känns det som att jag mestadels bara gått på autopilot för jag förstod nu verkligen hur trött jag var på skolarbetet. Jag började tänka att allt jag gjorde i skolan var meningslöst och att jag bara var där var meningslöst, och man kan kan klassa det som en form av depression, men jag var ändå på något sätt oftast glad då 3:an har tekniskt sett varit det bästa och roligaste året och det är riktigt tråkigt att all pepp och motivation verkligen försvann. Utbrändheten började visas genom att jag hade svårt att sova, fick mörka ringar under ögonen, blev mer småsjuk, hade ångestliknande symtom utan den riktiga ångestkänslan som innan och mina ständiga blodsockerfall har varit helt sjuka tbh!! Men det som gjorde att jag inte gick in i väggen eller bara gav upp över huvudtaget från första början var att jag insåg att jag behövde verkligen ta det lugnt och det gjorde jag genom att jag lät mig själv vila när jag behövde vila (som idag egentligen), jag hade som många runt omkring som förstod mig och stöttade mig och jag hade nog aldrig klarat det utan min familj och vänner där, sedan är jag väldigt envisa om att jag ska klara vissa grejer (Throwback på dagen jag fick reda på att jag klarade matte 2b!!) och jag även alltid hittat det roliga ur det tråkiga och alltid kämpat eftersom jag vet att det kommer alltid bli bättre bara du håller åt. Allt detta har resulterat i att jag har klarat mig igenom dessa åren, även om jag många gånger gråtit, viljat hoppa av skolan, aldrig mera lämna min säng osv så är har jag kommit längre idag än vad jag någonsin hade kunnat drömma om och varit tidigare. Det är så viktigt att försöka ha insikt i vilken jävla kämpe man själv är och hur mycket en människa faktiskt klarar av! Men det jag vill verkligen få fram är att lyssna och ta vad din kropp säger, är du trött så vila! Vila verkligen ut! Ta inte heller på dig för mycket ansvar än vad du kan klara av! SKIT I VAD ANDRA SÄGER, eller vad samhället och normerna säger att du SKA klara av och vad du BÖR kunna. Vi människor föddes inte alla med exakt samma egenskaper och förutsättningar. Vissa personer kan inte vara läkare, advokater, rika affärsmän, popstjärner, miljon-biljonärer, akademiker, forskare, etc. Alla människor lär sig inte lika snabbt och alla är naturligtvis inte stresståliga. Vi MÅSTE förstå att normerna och idelen i det samhället vi lever i är ouppnåbara. Det går inte att alltid vara bäst på alla plan, man kan inte alltid visa sin bästa sida och man kan inte alltid hålla igen tårarna. Det är så sjukt att man inte kan eller får gråta i det här samhället, man får inte ens vissa någon form av känslor nästan alls längre. Jag förstår inte hur inte samhället satsar på de som är kreativa och nytänkande, det är dom som kommer bygga upp vår framtid. Även om jag själv inte är särskilt kreativ så förstår jag nu att det mer har att göra med att allt det där med att välja kreativa yrken inte skapar en trygg framtid osv. Men man ser idag folk som lever på youtube och andra sociala medier som kom för mindre än 5 år sedan. Snart fungerar inte argumentet med att det inte skapar en säker framtid, vi är liksom redan inne i den framtiden. 

Allt detta låter så cheesey, men det är så viktigt för det är så lätt att man klistrar på ett leende och bara fortsätter att jobba, plugga, eller köra vidare. Det viktigaste är inte att göra andra nöjda, eller att vara bäst på allt, det handlar om att du själv är nöjd. Det handlar om att en själv gör något som en kan vara stolt över, tycker är kul och älskar. Har man en dröm i livet ska man inte kasta bort den för att den är för dum, eller för att man måste lägga tid på annat. Det kan ju också vara så att man inte vill uppnå den drömmen längre and that's fine, bara man gör något i livet som man tycker om och som man känner sig nöjd över. Kom ihåg att vi egentligen har inga måsten i livet, även om vi fuckar upp saker nu i 20 års åldern kommer det inte betyda att vi blir misslyckade vuxna. Allt handlar om att lära sig i den här åldern av sina misstag så man kan bli en bättre människa *Cringe but true*. Så snälla, ha inte så fruktansvärt bråttom med allt! Du behöver inte ha körkort först i klassen, ha högst betyg i alla ämnen (det är fortfarande brist på jobb i Sverige så det spelar ingen roll vad du har för betyg, bara du har kompetens och på en gymnasieexamen), du behöver inte heller ha ett fancy jobb på Ica eller Mcdonalds det räcker med att du väljer någon bra praoplats i högstadiet och typ klipper gräs så länge du är utåtriktad så löser det mesta sig (100% me but anyway). Sedan beror mycket på vad ni har valt i gymnasiet och hur mycket ni har kört på med allt, endel linjer kräver mer plugg än andra och så är det antagligen. Låt bara inte allt äta upp dig inifrån för hälsan är det viktigaste en har, utan den dör vi liksom. Det viktigt att ta vara på den lilla tid vi har här, och det gör man bäst genom att ha en balans mellan att låta sig själv vila och ha många bollar i luften.

Okej, det är nog dags att sluta ha mitt late night talk nu för allt känns så flum. Godnatt!

Hej.

Jag börjar ju varje mening med att jag vet att det var ett tag sedan, men nu var det är det ju faktiskt. 

Jag har tänkt på att skriva ett blogg inlägg nu under en väldigt lång tid, men jag har verkligen inte haft någon tid överhuvudtaget. Det finns egentligen så mycket att skriva och berätta om och känner att om jag skulle göra en årsresume så skulle det ta flera veckor att läsa. Men något form av inlägg för att sumerar detta år behövs, för behöver verkligen reflektera över vad fan som har hänt detta året. Allt har gått så snabbt att jag inte hunnit med och nu är det liksom snart ett nytt år, mitt sista år som tonåring - men inte som instabil. 

Vill bara egentligen skriva detta inlägget och berätta att jag lever. Jag har verkligen viljat skriva mer än jag har gjort detta året, men på grund av skola, stress, depression och utmattning så har jag mestadels bara gjort det som varit mest nödvändigt (hålla kontakt med de som är mina närmaste vänner och familj, samt vilat). Dock ska jag försöka (kan dock inte lova) att börja skriva mer (för jag älskar att dockumentera vad som händer i mitt liv c: ). Det lär också behövas skriva mer, då jag har mycket att berätta om mina äventyr jag varit med om och ska vara med om 2017.

2017 så ska jag nämligen åka till Japan (12 Januari, alltså väldigt snart!!!), ta körkort förhoppningsvis, gå på min första och antagligen enda bal, ta studenten, förhoppningvis komma in på den linjen jag vill på universitetet i Kalmar med omnejd, förhoppningsvis jobba lite och uppnå lite mål som jag har inför detta kommande år. Det kommer bli ett tuff år igen, antagligen men jag ska vara mer redo för utmaningarna som ställs!

Förhoppningsvis kommer 3 inlägg ut innan året (och kanske dagarna efter) är slut. Så vi ses då! :)